Värdefullt stilvetande

Jeansens historia

Få plagg har gjort en så omfattande resa som jeansen. Inget har en så omskriven historia. På allt från kofösare till kungligheter har de blivit både världens första unisexplagg och modets demokratisymbol. Idag är de en självklar grund i de flestas garderob.

Av Johan Hedeland | Guider | 2015-08-17

Jeansen har blivit mytomspunna av flera skäl. Deras historia är både unik och fascinerande, men de har också återspeglat samtid, samhälle och attityder mer än något annat klädesplagg. De följer en klar tidslinje och är lätta att placera – åtminstone i rätt årtionde – ju mer exakt desto mer detaljkunskap. Vill du nörda in dig är jeans ett perfekt område. Förutom tillverkningsländer, färger och tvättar kan tyger ha olika struktur och vikt och sys med olika tekniker och trådar. Den här artikeln reder ut det du måste veta, det dina jeans förtjänar att du vet och inte minst det du är skyldig dig själv att veta, om jeansens historia.

 

Allt började med Levi's

När 18-årige Löb Strauss kom från Bayern till New York 1847 var USA ett oskrivet blad på många håll. Strauss jobbade hos sin bror ett tag, fick medborgarskap, reste västerut, bytte namn till Levi och startade eget. När han kom till San Fransisco hade guldruschen gått hårt åt både gruvarbetare och deras kläder. Strauss började sy byxor av tältduk och blev en viktig tygleverantör på västkusten. Han låg rätt i tiden då järnvägen knappt gick ända fram. Ungefär 20 år senare löste skräddaren Jacob Davis i Reno problemet med byxfickor som lossnade. Att helt enkelt nita fast dem var tidseffektivt och billigt. Davis hade inte råd att patentera idén utan skrev till sin leverantör, Levi Strauss, som 1873 gjorde både Davis och idén till en del av Levi Strauss & Co.

”Fickorna hade en bågformad parallellsöm, the Arcuate stitch, som också patenterades och har kallats första exemplet på varumärkesidentitet. ”

De började tillverka den indigoblå midjeoverall som blev förlagan till dagens jeans. XX hette den, med kopparnitar, knappgylf, bakficka och cinch back - remmen med spännet bak som syns på en del jeans än idag. Bältesöglor och livremmar skulle dröja. Fickorna hade en bågformad parallellsöm, the Arcuate stitch, som också patenterades och har kallats första exemplet på varumärkesidentitet. Var designen kom ifrån är oklart. Dokumentationen brann upp i jordbävningen i San Fransisco 1906. Levis har alltid skyddat sina patent och rättigheter nitiskt och har lämnat in hundratals stämningar bara under 2000-talet. Oftast har det gällt bakfickor, men allt ifrån Konsum till Ralph Lauren figurerar bland fallen. Andra tillverkare har fått kröna sina egna bakfickor.


Från början skiljde sig jeanstyg (från franskans uttal av Gênes, staden Genua i Italien) från denimtyg (från franskans serge de Nîmes – väv från Nimes). Jeanstyget var lättare, ljust och enfärgat. Denimtyget var starkare med kontrasterande ljus väft på insidan. Alla byxor av denimtyg kom till slut att kallas jeans. I de första vävstolarna skarvades (kastades) denimtyget med en selvedge-söm, den karakteristiska stadkanten, för att inte fransa. I sådana vävstolar trär en skyttel tråden från sida till sida och stadkanten bildas där skytteln vänder. När jeansen senare började massproduceras tog overlockmaskinen över. Den kapar tyget och syr jämna öglor över kanten. Overlocksömmen kan sys på olika sätt i alla textilier och sparar tid, material och pengar.

Selvage

 

Jeans som en rebellsymbol

Jeans skulle förbli arbetsklädsel i västra USA bland gruvarbetare, skogshuggare och cowboys i över 60 år. De fick viss spridning i Europa av amerikanska soldater på permisson under andra världskriget, men slog igenom ordentligt först när rockare och andra rebeller bar dem på 50-talet. Efter kriget blandades kostymer och storband upp med jeans och rock n roll. Många som kommit hem efter kriget ville inte rätta sig efter förväntningar på utbildning, jobb, äktenskap och familj. Vissa ville bara åka hoj.
Klassiska ikoner som Marlon Brando i The Wild One (1953) och James Dean i sina Lee 101 Riders i Rebel Without a Cause (1955) bidrog till jeansens framfart. Levis sponsrade Elvis inför Jailhouse Rock (1956). Han gillade egentligen inte jeans. De påminde om hans arbetarbakgrund, men de svarta Elvis Presley-jeansen gjorde succé. Under 60-talet såg vi även stuprörsjeans på ikoner som Beatles, Stones och Bob Dylan. Respekten för äldre generationers auktoritet hade fått ge plats för romantiserandet av ungdomlig naivitet, och jeansen stod för revolt och uppror. Vissa skolor i USA hade till och med förbjudit dem vilket självklart fick motsatt effekt. Folk var trötta på tillknäpptheten som varit och med jeansen kom frigörelsen. För första gången hade ungdomen ett eget uttryck de vuxna aldrig kunnat drömma om att anamma. Senare kom även David Bowie, Ramones och inte minst Bruce Springsteen att sälla sig till jeansens förkämpar.

”Respekten för äldre generationers auktoritet hade fått ge plats för romantiserandet av ungdomlig naivitet, och jeansen stod för revolt och uppror.”


I Sverige slog jeansen aldrig igenom som arbetsplagg. Vi hade blåställ. Svensktillverkade jeans fanns på 50-talet men genombrottet kom först 1960 när ett importstopp för amerikanska klädesplagg lyftes. Innan dess hade bara enstaka importerade par blivit sålda. Först ut att etablera sig på svenska marknaden var Lee. Alla raggare bar Lee. Levis kom flera år senare. På 60-talet fick modet allt större inverkan och jeans började komma i allt fler utföranden. Ett tidigt exempel var v-jeansen på 70-talet då alla plötsligt behövde byta ut sina jeans.  Efterfrågan på amerikanska jeans hade blivit enorm och den skandinaviska marknaden fungerar än idag som stilistisk utgångspunkt för resten av Europa.

Elvis in jeans

 

Japanska jeans

Samtidigt motsvarar Japans jeansmarknad hela Europas. Enligt entusiasterna är japanerna idag klart bäst på jeans. De lägger enorm vikt vid kvalitet och detaljer. Big John tillverkade de första japanska jeansen 1965. De importerade tyg från USA och hade en handfull jeansmodeller i slutet av 60-talet. Japanerna började väva eget denimtyg i början av 70-talet. De både exporterade och använde tyget i egna jeans. 1980 startade Big John trenden som skulle förändra jeansvärlden. Japanerna skulle börja väva jeans på de traditionella 75 centimeters vävstolarna som tillverkarna i USA sett som föråldrade och sålt av. På gammalt vis vävdes nu jeans av kraftig denim med oregelbunden struktur, traditionell selvedge-kant och naturligt ojämn vegetabilisk indigofärg. Plötsligt fanns jeans som på den gamla goda tiden, och de sålde som smör. Idag finns en mängd japanska tillverkare helt i en klass för sig. Priserna är därefter. Utrustningen är skör, oberäknelig och snart sagt omöjlig att reparera. Tillverkningen är unik, småskalig och nostalgiskt ineffektiv men resultatet blir fantastiskt.

 

Från Calvin Klein till framtiden

Under 80-talet började även designer som Calvin Klein och Gucci göra jeans som gick att bära utan risk för att bli stämplad som rebell eller arbetarklass. Dessutom lugnade boomen ner sig efter 70-talet vilket kan ha minskat laddningen. Jeans skulle äntligen bli ett plagg för alla även om få nya märken bestod. Under 90-talet och början av 2000-talet strävade folk bort från ursprungliga modeller. Nya generationer ville undvika att klä sig som sina föräldrar, men för några år sedan närmade sig tillverkningen sitt ursprung igen. Allt fler tillverkare beskrev då hur de gått tillbaks till sina rötter.


Dagens toppspelare har förvaltat arvet väl. Inte minst i Sverige finns idag jeanstillverkare som kommit att bli monumentala. Antingen som jeansmärken, eller som Filippa K som blivit tunga på jeansmarknaden utan att vara ett renodlat jeansmärke. Syns framtiden i det förflutna har vi av allt att döma en väldigt spännande tid framför oss.

Shop the story